Del 1 i Hästens bok handlar om Hästens historia.
Ett kapitel som ständigt är under förändring allt eftersom att ny forskning görs. Försöker att hålla mig uppdaterad, men alltid missar jag någonting. Så detta kapitel är baserat på den publicerade forskningen som jag hittills har läst.
Så har du läst forskning som kan vara av intresse för detta kapitlet så dela de gärna till mig 🙂
Hästens Historia
Hästdjuren härstammar från så kallade Condylater som är förfäderna till alla jordens hovdjur och hästen historia börjar för cirka sextio miljoner år sedan.
Fossilen från den första troliga förfadern till dagens häst hittades 1867 i Nordamerika av O.C. Marsh, professor i paleontologi vid Yale university.
Den kallades för Eohippus (egentligen heter den Hyracotherium), eller även kallad ¨Gryningshästen¨,och var ungefär 20 – 35 centimeter i mankhöjd, liknade rådjur och hade fem tår på varje fot istället för en. De var lövätare och hade enkla tänder. De var troligen ljust gråbruna med ljusare fläckar och de levde i tropiska skogar. De flesta fynd är från nuvarande New Mexico och Wyoming i USA.
Därefter följer ett flertal olika hästdjur som det forskas flitigt om och därav skriver jag inte så mycket mer om dem i nuläget, med förhoppning att få återkomma.
Det har funnits cirka 50 olika arter av hästdjur (Equidae) sedan Eohippus, men merparten är utdöda och efter senaste istiden för cirka 12 – 15 000 år sedan så finns det enbart sex olika arter kvar. Häst, Tamåsna, Asiatisk åsna, Grevysebra, Stäppsebra och Bergsebra.
Equus Caballus, den moderna hästen, utvecklades för cirka en miljon år sedan i Amerika. Den spred sig till Asien och Europa över de dåvarande landförbindelserna. Men när inlandsisen smälte för cirka 10 000 år sedan försvann landsförbindelserna och av någon ännu oförklarlig anledning dog hästen ut på den amerikanska kontinenten och kom tillbaka först när Amerika upptäcktes av Européerna. När den senaste istiden försvann för cirka 10 000 år sedan förändrades södra Europa och blev varmare och skogigare varpå de vilda hästarna försvann även därifrån men stäpperna i nordost behöll sina hästar.
Under denna tid existerade fem primitiva huvudtyper av hästen:
Skogshästen (Equus Caballus Silvaticus eller E.C. Germanicus), en häst på cirka 155 centimeter i mankhöjd som levde i skogarna i norra Europa innan istiden. Den hade tjocka ben, grov päls och massiva breda hovar och är stamfadern bakom dagens kallblodsraser.
Tarpanen (Equus Caballus Gmelimi Antonius), ponnytyp som levde i Östeuropa. Den var den som överlevde längst, bortsett från Przewalskihästen. Sista Tarpanen dog 1880 men det finns en rekonstruerad hjord i Polen framavlade på de starkaste ättlingarna Konik och Huculponny.
Tundrahästen, väldigt lite forskning finns om denna primitiva häst då väldigt få nu levande raser härstammar från denna, den enda helt kända är Yakutponnyn i Sibirien.
Przewalskijs häst (Equus Caballus Przewalskii Przewalskii eller Equus Ferus Przewalskii), även kallad Asiatiska- och Mongoliska vildhästen eller Taki som den heter i Mongoliet. Den enda idag levande av de primitiva förfäderna. Upptäcktes enligt sägnerna i slutet av 1800-talet av den ryske generalen Nikolaj Przjevalskij, men de finns dokumenterade sedan 1400-talet. Ursprungligen har de levt i slättlandskap i Asien, då främst Mongoliet.
Under 1889 samlades några hästar ihop för forskningssyften och fördes till Ryssland. 1960 dog den vilda stammen helt ut och de nu levande exemplaren härstammar alla från de som avlades fram i fångenskap. Största stammen finns idag i Ukraina och ett par lyckade utplanteringar har skett i Hustai nationalpark sedan början på 90-talet. Det finns idag knappt 2000 exemplar och av dem enbart några få hundra i vilt tillstånd.
Tatariska ponnyn eller asiatiska ponnyn, en version av Przewalskin som fördes till Skandinavien av vandringsfolk från östra Asien. En liten stark ponny som är stamfader till många av våra skandinaviska raser, men troligen främst till Fjordhästen.
Dessa fem utvecklades olika beroende på vilken sorts miljö de levde i och för 6 000 år sedan hade fyra nya huvudtyper utvecklats, två ponnytyper och två hästtyper.
Ponnytyp 1 utvecklades i norra Europa och spreds sedan till både Sibirien och Alaska, som på den tiden satt ihop med Asien. Den blev köldtålig och stark då den levde i krävande omgivningar, cirka 122 – 127 centimeter i mankhöjd och brun.
Den är förfadern till den keltiska ponnyn som i sin tur är förfader till exempelvis Shetlandsponnyn, Exmoorponnyn och Gotlandsrusset. Från denna ponnytyp härstammar troligen även Dölehästen, Islandshästen och Camarguehästen för att nämna några.
Ponnytyp 2 var större, cirka 145 centimeter, starkare och hade ett tyngre huvud än nummer ett. Liknade Przewalskin och var tålig emot både köld och torka. Den levde i norra Eurasien och är förfadern till de mongoliska och tibetanska ponnyerna, samt fjording och skotsk hihgland ponny.
Hästtyp 1 levde i centrala Asien. Den var lång och smal, hade lång hals och långa öron. Cirka 150 – 155 centimeter i mankhöjd och var en ökenhäst. Den levde i centrala Asien upp till Spannien. Förfader till de spanska hästarna och flera varmblodshästar bland annat Achal-Tekinerna.
Hästtyp 2 utvecklades i västra Asien, den var liten men klassas som häst på grund av sina smäckra drag. Den levde i öknen och var snabbare och hade längre svans och en konkav nosprofil. Känns det igen? Japp förfadern till det Arabiska Fullblodet, men även till Kaspisk häst.
Den stora förändringen i hästens evolution skedde för cirka 20 miljoner år sedan, under den geologiska epoken Miocen. På grund av klimatförändringar skiftade skogsland till stäpplandskap och djuren var tvungna att anpassa sig till att kunna leva på gräs. Vilket är mer näringsfattigt och hårdsmält föda än vad de levt på tidigare. Evolutionen av hästens tänder och mag-tarmfunktioner är det som gör att de fortfarande finns hästdjur idag.
Nyare forskning visar att hästen tämjdes redan för 5700 år sedan i Krasnyi Yar i Kazakstan av de så kallade Botiafolket. De härstammade från ett nomadfolk och levde på att jaga stäppdjur, varav bland andra vildhästar. Men sedan ändrades deras livsstil och de blev bofasta och skapade stora städer där spår efter stora inhägnader hittats. Stora mängder skelett efter hästar har hittats, där vissa bär spår efter betsel. Forskarna har även hittat att botaniernas krukor innehåller hästmjölk.
Men även om denna platsen håller de äldsta spåren av tamhästar så anser forskarna att botaifolket kom västerifrån och kan ha haft traditionen, möjligen även hästarna, med sig.
I tuffa bergsomgivningar användes hästen som riddjur för lättare och snabbare framkomst. Stridshästarna var en avgörande part av många strider, både som dragare av stridsvagnar och riddjur.
När jordbruket utvecklades kunde människan börja fodra hästen och det tillsammans med selektiv avel resulterade i större och starkare hästar. De användes då främst till transport och jordbruk, men även till tävlingar som ägde rum i det romerska imperiet och i det antika Grekland.
Att äga en häst betydde rörlighet och med hästens hjälp kunde civilisationer expandera och ibland blev de även starten till nya samhällen.
När hästen väl var tämjd spred sig kunskapen snabbt och under 3 000 f. Kr återinfördes hästar till områden där den var utdöd, som Turkiet, Frankrike och södra Tyskland. 500 år senare fanns de i Mellanöstern. Och efter ytterligare 500 år användes de till strid och de folk som kunde hålla hästar gynnades enormt.
I Sverige är de första hittade spåren efter hästar från 2700 f. Kr, små kraftiga ponnyer som senare, under järnåldern och vikingatiden, korsades med större raser från södra Europa.
Hästen har spelat stor roll för utvecklingen av Sverige, främst inom jordbruket men även till långfärdsresor och packdjur till och från marknader.
Under 1800-talets andra hälft ökade antalet arbetshästar i jordbruket och på 1890-talet fanns det cirka 500 000 hästar i svenskt jordbruk. Här började även de tyngre kallblodshästarna att importeras.
Ordet ¨hästras¨ dök upp först på 1700-talet men avel, alltså selektiv parning, har troligen pågått så länge hästen har varit i människans tjänst.
