Del 1 i Hästens bok handlar om Hästens historia.
Ett kapitel som ständigt är under förändring allt eftersom att ny forskning görs. Försöker att hålla mig uppdaterad, men alltid missar jag någonting. Så detta kapitel är baserat på den publicerade forskningen som jag hittills har läst.
Så har du läst forskning som kan vara av intresse för detta kapitlet så dela de gärna till mig 🙂
Hästens Historia
Hästdjuren härstammar från så kallade Condylater som är förfäderna till alla jordens hovdjur och hästen historia börjar för cirka sextio miljoner år sedan.
Fossilen från den första troliga
förfadern till dagens häst hittades 1867 i Nordamerika av O.C.
Marsh, professor i paleontologi vid Yale university.
Den kallades för Eohippus (egentligen heter den Hyracotherium), eller även kallad ¨Gryningshästen¨,och var ungefär 20 – 35 centimeter i mankhöjd, liknade rådjur och hade fem tår på varje fot istället för en. De var lövätare och hade enkla tänder. De var troligen ljust gråbruna med ljusare fläckar och de levde i tropiska skogar. De flesta fynd är från nuvarande New Mexico och Wyoming i USA.
Därefter följer ett flertal olika hästdjur som det forskas flitigt om och därav skriver jag inte så mycket mer om dem i nuläget, med förhoppning att få återkomma.
Det har funnits cirka 50 olika arter av
hästdjur (Equidae) sedan Eohippus, men merparten är utdöda och
efter senaste istiden för cirka 12 – 15 000 år sedan så finns
det enbart sex olika arter kvar. Häst, Tamåsna, Asiatisk åsna,
Grevysebra, Stäppsebra och Bergsebra.
Equus Caballus, den moderna hästen, utvecklades för cirka en miljon år sedan i Amerika. Den spred sig till Asien och Europa över de dåvarande landförbindelserna. Men när inlandsisen smälte för cirka 10 000 år sedan försvann landsförbindelserna och av någon ännu oförklarlig anledning dog hästen ut på den amerikanska kontinenten och kom tillbaka först när Amerika upptäcktes av Européerna. När den senaste istiden försvann för cirka 10 000 år sedan förändrades södra Europa och blev varmare och skogigare varpå de vilda hästarna försvann även därifrån men stäpperna i nordost behöll sina hästar.
Under denna tid existerade fem
primitiva huvudtyper av hästen:
Skogshästen (Equus Caballus
Silvaticus eller E.C. Germanicus),
en häst på cirka 155 centimeter i mankhöjd som levde i skogarna i
norra Europa innan istiden. Den hade tjocka ben, grov päls och
massiva breda hovar och är stamfadern bakom dagens kallblodsraser.
Tarpanen (Equus Caballus Gmelimi
Antonius), ponnytyp som levde i Östeuropa. Den var den som
överlevde längst, bortsett från Przewalskihästen. Sista Tarpanen
dog 1880 men det finns en rekonstruerad hjord i Polen framavlade på
de starkaste ättlingarna Konik och Huculponny.
Tundrahästen, väldigt lite forskning
finns om denna primitiva häst då väldigt få nu levande raser
härstammar från denna, den enda helt kända är Yakutponnyn i
Sibirien.
Przewalskijs häst (Equus Caballus
Przewalskii Przewalskii eller Equus Ferus Przewalskii), även
kallad Asiatiska- och Mongoliska vildhästen eller Taki som den heter
i Mongoliet. Den enda idag levande av de primitiva förfäderna.
Upptäcktes enligt sägnerna i slutet av 1800-talet av den ryske
generalen Nikolaj Przjevalskij, men de finns dokumenterade sedan
1400-talet. Ursprungligen har de levt i slättlandskap i Asien, då
främst Mongoliet.
Under 1889 samlades
några hästar ihop för forskningssyften och fördes till Ryssland.
1960 dog den vilda stammen helt ut och de nu levande exemplaren
härstammar alla från de som avlades fram i fångenskap. Största
stammen finns idag i Ukraina och ett par lyckade utplanteringar har
skett i Hustai nationalpark sedan början på 90-talet. Det finns
idag knappt 2000 exemplar och av dem enbart några få hundra i vilt
tillstånd.
Tatariska ponnyn eller asiatiska
ponnyn, en version av Przewalskin som fördes till Skandinavien av
vandringsfolk från östra Asien. En liten stark ponny som är
stamfader till många av våra skandinaviska raser, men troligen
främst till Fjordhästen.
Dessa fem utvecklades olika beroende på vilken sorts miljö de levde i och för 6 000 år sedan hade fyra nya huvudtyper utvecklats, två ponnytyper och två hästtyper.
Ponnytyp 1 utvecklades i norra Europa
och spreds sedan till både Sibirien och Alaska, som på den tiden
satt ihop med Asien. Den blev köldtålig och stark då den levde i
krävande omgivningar, cirka 122 – 127 centimeter i mankhöjd och
brun.
Den är förfadern till den keltiska
ponnyn som i sin tur är förfader till exempelvis Shetlandsponnyn,
Exmoorponnyn och Gotlandsrusset. Från denna ponnytyp härstammar
troligen även Dölehästen, Islandshästen och Camarguehästen för
att nämna några.
Ponnytyp 2 var större, cirka 145
centimeter, starkare och hade ett tyngre huvud än nummer ett.
Liknade Przewalskin och var tålig emot både köld och torka. Den
levde i norra Eurasien och är förfadern till de mongoliska och
tibetanska ponnyerna, samt fjording och skotsk hihgland ponny.
Hästtyp 1 levde i centrala Asien. Den
var lång och smal, hade lång hals och långa öron. Cirka 150 –
155 centimeter i mankhöjd och var en ökenhäst. Den levde i
centrala Asien upp till Spannien. Förfader till de spanska hästarna
och flera varmblodshästar bland annat Achal-Tekinerna.
Hästtyp 2 utvecklades i västra Asien,
den var liten men klassas som häst på grund av sina smäckra drag.
Den levde i öknen och var snabbare och hade längre svans och en
konkav nosprofil. Känns det igen? Japp förfadern till det Arabiska
Fullblodet, men även till Kaspisk häst.
Den stora förändringen i hästens evolution skedde för cirka 20 miljoner år sedan, under den geologiska epoken Miocen. På grund av klimatförändringar skiftade skogsland till stäpplandskap och djuren var tvungna att anpassa sig till att kunna leva på gräs. Vilket är mer näringsfattigt och hårdsmält föda än vad de levt på tidigare. Evolutionen av hästens tänder och mag-tarmfunktioner är det som gör att de fortfarande finns hästdjur idag.
Nyare forskning visar att hästen
tämjdes redan för 5700 år sedan i Krasnyi Yar i Kazakstan av de så
kallade Botiafolket. De härstammade från ett nomadfolk och levde på
att jaga stäppdjur, varav bland andra vildhästar. Men sedan
ändrades deras livsstil och de blev bofasta och skapade stora städer
där spår efter stora inhägnader hittats. Stora mängder skelett
efter hästar har hittats, där vissa bär spår efter betsel.
Forskarna har även hittat att botaniernas krukor innehåller
hästmjölk.
Men även
om denna platsen håller de äldsta spåren av tamhästar så anser
forskarna att botaifolket kom västerifrån och kan ha haft
traditionen, möjligen även hästarna, med sig.
I tuffa bergsomgivningar användes
hästen som riddjur för lättare och snabbare framkomst.
Stridshästarna var en avgörande part av många strider, både som
dragare av stridsvagnar och riddjur.
När jordbruket utvecklades kunde
människan börja fodra hästen och det tillsammans med selektiv avel
resulterade i större och starkare hästar. De användes då främst
till transport och jordbruk, men även till tävlingar som ägde rum
i det romerska imperiet och i det antika Grekland.
Att äga en häst betydde rörlighet
och med hästens hjälp kunde civilisationer expandera och ibland
blev de även starten till nya samhällen.
När hästen
väl var tämjd spred sig kunskapen snabbt och under 3 000 f. Kr
återinfördes hästar till områden där den var utdöd, som
Turkiet, Frankrike och södra Tyskland. 500 år senare fanns de i
Mellanöstern. Och efter ytterligare 500 år användes de till strid
och de folk som kunde hålla hästar gynnades enormt.
I Sverige är de första hittade spåren
efter hästar från 2700 f. Kr, små kraftiga ponnyer som senare,
under järnåldern och vikingatiden, korsades med större raser från
södra Europa.
Hästen har spelat stor roll för
utvecklingen av Sverige, främst inom jordbruket men även till
långfärdsresor och packdjur till och från marknader.
Under 1800-talets andra hälft ökade antalet arbetshästar i jordbruket och på 1890-talet fanns det cirka 500 000 hästar i svenskt jordbruk. Här började även de tyngre kallblodshästarna att importeras.
Ordet ¨hästras¨ dök upp först på 1700-talet men avel, alltså selektiv parning, har troligen pågått så länge hästen har varit i människans tjänst.